Martin Rolinski: "Nu kämpar jag för Isabellas skull"

Fakta om Martin Rolinski Ålder: 29. Familj: Hustrun Katarina och dottern Isabella, 15 månader. Bor: På Kungsholmen i Stockholm. Gör: Artist (sångare i BWO och soloartist) samt produktchef inom telekombranschen. Aktuell: Med soloskiva under hösten och en turné. Martin Rolinskis dotter Isabella, 15 månader, tultar runt barfota i fotostudion. Hon skrattar och pekar på alla konstiga prylar. Det är omöjligt att slita blicken från henne, hon är den stora stjärnan. Martin lyser av stolthet och kärlek och pussar på sin dotter så fort han kommer åt. Han är pappaledig sedan någon månad tillbaka och njuter av tillvaron. Han och popbandet BWO har tagit en välförtjänt paus och han skriver för fullt på sin soloskiva som kommer under hösten. Efter fotograferingen går vi till en italiensk lunchrestaurang. Isabella har bestämt sig för att inte sova och får en egen barnstol att sitta i. Alla blickar dras till henne, förstås. – Hon älskar uppmärksamheten. Och så är hon beroendeframkallande, säger Martin och ler. Hur var det när du fick veta att du skulle bli pappa? – Jag blev riktigt glad och jäkligt nervös samtidigt. Shit, jag ska bli pappa, vad är det som händer nu? Sen har känslorna bara växt och kulminerade förstås vid förlossningen. Många som väntar barn blir ju överösta med värsta skräckhistorierna, fick ni också höra sådana? – Ja, men varför ska folk prompt behöva berätta de där historierna? Jag sa att jag inte var intresserad av att höra. Vi ville ha vår egen upplevelse och ta det som det kom. Berätta gärna en rolig historia, sa jag. Hur var förlossningen? – Ganska odramatisk. Vi var hemma och Katarina sa ”jag tror att jag har börjat få värkar”. Jaha, vad menar du? Jag skulle på ett jobbmöte och vi funderade på om jag skulle gå eller inte. Men jag struntade i mötet och det var bra för värkarna kom igång ordentligt några timmar senare. – Katarina var inte riktigt redo så vi fick gå runt där på sjukhuset. Det var surrealistiskt, vi sitter på sjukhuskaféet och Katarina har skitont, och vid bordet intill sitter Jan Eliasson, före detta utrikesminister, och pratar i telefon, säger Martin. – Efter ryggmärgsbedövningen började Katarina dansa och bad mig dansa med henne, vi hade med oss en radio. Isabella föddes till låten ”Sexy bitch” av David Guetta, väldigt passande. Hon har älskat den låten sedan dess. Hela förlossningen gick bra och vi har båda bara bra minnen. Det var en fantastisk upplevelse som jag skulle vilja uppleva igen, så vi har i alla fall inga skräckhistorier att berätta. Och epidural, det är fantastiskt måste jag säga. Var det som du hade tänkt dig? – Jag hade inga förväntningar inför förlossningen. Det var svårt att föreställa sig vad det var som väntade. Men det var ett töcken, just då. I dag har jag mycket mer minnen från förlossningen och det känns som om både minnena och känslorna är mer tydliga nu. Vilket är ditt starkaste minne? – Det första riktigt starka minnet är från bb när Isabella ligger och sover på mitt bröst. Då hade det lugnat ner sig lite och jag kände att jag landade. Under förlossningen var det så mycket adrenalin som pumpade, då fokuserade jag mest på Katarina och att hon skulle må bra. Men då, när hon låg där, tänkte jag att det här är mitt barn. Det var stort. Hur var första tiden hemma med en ny liten person? – När vi kom hem från bb tänkte jag att det här söta lilla knyttet visst ska flytta in här, okej. Där på bb var man som i en bubbla, den riktiga känslostormen kom senare, när man var hemma. En sak som har bitit sig fast i minnet är när vi har kommit hem och jag springer över gatan för att köpa indisk takeaway, då slog mig tanken att nu måste jag vara försiktig här, för nu är det inte bara mig själv jag har att tänka på, det finns en till person som är i fullständig beroendeställning. Det var första gången jag var ute i världen i en helt ny roll. Som pappa. En konstig detalj som har fastnat. – Jag var hemma i tio dagar och de gick så fort att jag knappt hann blinka. Det var en bra tajming, hon föddes den första december och sen var det nästan julledigt. Det var otroligt mysigt. Jag stirrade på henne i timmar, vet inte hur många timmar hon sov på mitt bröst – nu går hon inte med på det längre... Hur var det att lämna bebisbubblan hemma för att gå och jobba efter första ledigheten? – Det var jobbigt, nej inte alls kul. Jag ville bara hem, man gör allt för att komma hem så tidigt som möjligt. Skrik och kolik eller lugn och ro? – Nej, ingen kolik och amningen funkade direkt, hon var en mönsterbebis. Själv var jag kolikunge, mina föräldrar är sura på mig fortfarande, haha. Sedan har jag insett vilket hästjobb Katarina har gjort första året. Vi var rätt naiva när vi trodde att hon som är mammaledig skulle hinna med det och det... Men nej, det funkar inte så riktigt. Hur har din och Katarinas relation påverkats? – Den har fått ett annat djup. Det är viktigt att inte glömma bort varandra i relationen när det kommer en ny person som kräver så mycket. Hur gör ni för att komma ihåg varandra? – Man måste prata och ta vara på de stunderna som man får ensamma. Och ha förståelse för att vi inte kommer att ha samma liv tillsammans, inte vissa perioder i alla fall. Relationen förändras, det går inte att komma undan, men jag tror att man kommer väldigt långt med en öppen dialog. Nu när jag har Isabella på dagarna så har jag också fått väldigt mycket mer förståelse för hur Katarina hade det första året. Några insikter sedan du blev pappa? – Det första jag insåg var att det inte går att förklara hur det är att ha barn, för folk som inte själva har barn. De tankar man får som förälder är så overkliga innan man får barn. Det är som att allting i livet är lika viktigt, men nu har det kommit upp en ny stapel som har vuxit om alla andra och ger helt nya pers­pektiv. Det man inte kan berätta är det känslomässiga du upplever och hur det förändrar dig, till stor del till en bättre människa. Har du lärt känna nya sidor av dig själv? – Ja, den oroliga sidan men också ett lugn som jag inte visste om att jag hade. Och nu när jag jobbar så jobbar jag för Isabellas skull. Jag kämpar på ett nytt sätt. Nu har jag en ny inspiration till allt jag gör. Skriver jag en låt faller tankarna på henne, hon är en inspiration för livet. Det som är intressant är att jag märker hur hela min självbild förändrats, jag är verkligen inte den viktigaste personen i mitt liv längre, och det förändrar en rätt mycket. Vad är du orolig för? – Allt. Att hon ska göra sig själv illa. I början när hon sov var jag där med en liten spegel för att se om det immade. Än i dag, om det är tyst för länge, så kutar jag och kollar vad hon håller på med. Det är en medfödd instinkt, att hela tiden ha ett vakande öga på henne. Men jag är inte orolig för att misslyckas som pappa. Där känner jag mig rätt trygg. En kvinna kommer fram och gullar med Isabella som ler förtjust. – Så här är det jämt, man kan inte åka en liten bussresa utan att folk kommer fram och pratar. Hon är så social. Hon älskar när folk uppmärksammar henne, säger Martin och ser stolt ut. Nu är du pappaledig, var det svårt att ta över stafettpinnen? – Ja, eller nej, inte egentligen. Det är klart jag tänkte att shit, kommer jag att klara det här? Det har varit en nyttig upplevelse, det är det nog för alla män. Ringde du och frågade var blöjorna ligger? – Nej, så illa var det inte. Men jag märkte fort vilken utmaning det var att få dagen att bli lyckad, för både Isabella och mig. Och hur hela dagen kunde gå åt pipan om man hamnade fel i mat- och sömntider. Då slutade det ofta med att man inte fick något gjort. Men jag lär mig. Jag hinner med mer och mer. Är det viktigt att få mycket gjort under dagen? – Ja, som att komma ut framför allt. Träffa någon kompis, och andra barn. Det här är mitt jobb på dagarna nu, jag förväntar mig inte att skriva en låttext på dagen även om det händer och det är ju bra i så fall. Det går inte att baka vetebullar, städa, blogga och skriva musik under en dag. Men jag håller på med min skiva, och det händer att jag spelar in musikspår med Isabella i famnen. Vad gör ni annars på dagarna, du och Isabella? – Vi går på öppna förskolor, dansar. Men höjdpunkten på dagen är när jag lägger henne, då trycker hon sig tätt intill mig. Åh, det är så underbart. Sen har jag börjat lämna henne på mini-Sats så jag kan träna igen. Jag ska köpa en sådan där joggingvagn också. Jag vill vara i form när det är dags för skivrelease. Hur är det att som artist, van vid rampljuset, stå åt sidan när ditt barn stjäl uppmärksamheten? – Det finns inga mer egocentriska människor än artister, vi är värre än skådisar tror jag. Hela yrket bygger ju på hur du är som person. Jag är kanske semi-egocentrisk, för jag har en annan karriär också, men jag tycker att barn är det stora undantaget. Barnet är ju du, ett barn kan inte stjäla uppmärksamhet av en förälder, det är som en förlängning av dig. Perfekt läge alltså? – Ja, precis! Men att få barn går över alla gränser som finns, det kvittar nog hur du är som person. Många karriärister, oavsett yrke, tror att karriären kommer att ta slut så fort man får barn. Jag tror att det bara kan bli så om man själv vill att det ska vara så. Du kan göra vad fasiken du vill, det handlar bara om dig själv. – Visst, rent logistiskt blir det annorlunda, men det går. Okej, det krävs planering med ens partner om båda vill göra karriär, om du inte ska ha en nanny. Men det gäller alla karriärister, inte bara artister. Det är sådant man får prata igenom innan. Hade ni sådana planeringsmöten, du och Katarina? – Ja, vi hade snackat ihop oss ganska mycket om jobb och sådant. Det är ganska nyttigt att göra det. Är du alltid så där ordentlig? – Ja, jag är ganska strukturerad. Och jag har ordning i ett kaos, kan man säga. Hur är det med tålamodet? – Jag har bättre tålamod vid nattning än Katarina, men hon har mer tålamod när det gäller matning. Det är jättekul att se Isabella lära och leka vid matbordet, men då behöver man tid och det lyckas jag inte alltid ha. Vad är det viktigaste du vill lära Isabella? – Jag vill att Isabella ska känna sig speciell och älskad. Att hon ska förstå att hon är en fantastisk individ och att hon betyder allt för mig och Katarina. Uppfostringsbiten är förs­tås viktig, det där med bordsskick och att man ska säga tack, men det är mer praktiska saker. Men pratar vi om det fundamentala så är tryggheten absolut det viktigaste, har hon den grunden har hon nytta av den resten av sitt liv. Då står hon stadigt på den här planeten. Uppfostran är ju ett läskigt ord? – Ja, jävligt läskigt ord. Men jag tror att det bara handlar om kärlek och konsekvens, egentligen. Vad är det bästa med att vara pappa? – Det bästa är att jag har upptäckt den villkorslösa kärleken. Det är den enda gången du får uppleva den typen av kärlek. När du för en gångs skull kan ge dig hän och älska helt villkorslöst – det blir så jäkla befriande! Ingenting håller tillbaka, det finns inga funderingar, du kräver ingen motprestation, förstår du? Det är så häftigt.