Jonna Vanhatalo: "Jag ville hellre dö än att inte få barn"

Fakta om Jonna Vanhatalo Ålder: 34. Familj: Sambon Marcus Birro, 38, sonen Milo, 2, och dottern Mimmi, 6 månader. Bor: I en sekelskiftesvåning i Norrköping och just nu några månader i Rom. Gör: Mammaledig och allt-i-allo på Kulturkammaren i Norrköping. Jonna har sedan 2007 skrivit om sin kamp för att få barn och livet som mamma på bloggen finnjonna.blogspot.com. Jag träffar Jonna Vanhatalo, 34, dagarna strax innan avfärden till Rom där familjen ska vistas några vårmånader. Det ligger lite nervös äventyrsresfeber och bubblar under den lugna ytan hemma i den vackra sekelskiftesvåningen i Norrköping som Jonna delar med sin sambo, författaren Marcus Birro, 38, och deras två barn Milo, 2, och Mimmi, 6 månader. – Milo ligger och sover men vaknar nog snart, säger Jonna som trots stora doser sömnbrist de senaste två åren ser förvånantsvärt pigg och glad ut. I famnen sitter en lika pigg och glad Mimmi, som är en kopia av sin mor. – Jag älskar att vara hemma och jag älskar vårt hem, jag känner mig rätt nervös för att lämna tryggheten här och för hur det kommer att bli även om det också ska bli härligt att komma iväg. Mest nervös är jag för att lämna min älskade soffa, haha! De har under några år funderat på en längre vistelse i Italien eftersom Marcus har rötter där, men också för att Jonna har en stark kärlek till staden och de ville passa på nu när hon är mammaledig. Någon mediaflykt var det aldrig tal om. – Det var mer ett skämt från Marcus sida som tidningarna slog upp. Jonna är van att stå vid sidan av Marcus, vanligen den som får allt ljus, men den här gången är det alltså hon själv som är huvudpersonen – hon och hennes omtumlande livsresa de senaste åren. – Jag tycker att det är skönt att få berätta min historia och stå i fokus för en gångs skull, även om jag inte har problem med Marcus offentliga roll. Vi gjorde båda ett medvetet val när vi öppet pratade om våra sorger och det som är tabun, snarare än att tiga ihjäl dem. Det har kostat men varit värt det. Jonna är född och uppvuxen i Gävle med finska föräldrar. Som liten drömde hon om att få många barn, inte minst eftersom hennes släkt är gigantisk – det kryllar av kusiner och kusinbarn och Jonna, som alltid varit barnkär, fick sitt lystmäte när hon var i Finland på besök. Efter gymnasiet flyttade Jonna till Norrköping för att plugga teater och blev kvar. För sju år sedan träffade hon Marcus genom jobbet och de blev kära vid första ögonkastet, trots att Jonna då var upptagen. Kort därefter flyttade Marcus från Göteborg och ihop med Jonna i Norrköping. Sedan dess har de gjort en omtumlande resa tillsammans. Att skaffa barn med Marcus var från början inte självklart. – Eftersom Marcus drack som han gjorde när vi träffades så var det inte direkt att man tänkte in barn i det. Samtidigt så var jag ganska direkt övertygad om att han var mannen i mitt liv. Det var svårt. Jag ville ju se mannen i mitt liv som pappa till mitt barn, men så länge han drack fanns inte det, säger Jonna. Samtidigt tog det tid innan hon förstod hur stort Marcus alkoholproblem var. – Jag blev nog medberoende så det var ganska luddigt länge. Jag ville inte förstå under lång tid. Det var sista halvåret som jag förstod att det inte funkade längre. Att det han höll på med var livsfarligt. Till slut tog Marcus själv beslutet att sluta dricka, det var sommaren 2005. – Jag tror att det måste ske på det sättet, inte för att någon annan vill. Han kände att ”nu räcker det”. Jag hade också fått nog och hade han inte slutat den sommaren hade jag inte varit kvar. Det svåraste är att man inte kan lita på en missbrukare, alla lögner skadar förtroendet. Det var ett konstant ljugande om allt möjligt och det tar tid att bygga upp förtroendet igen. Ett halvår senare blev Jonna oplanerat ​gravid. – Jag hade slutat äta p-piller drygt ett år tidigare, vilket inte riktigt går ihop med hur jag tänkte vid den tiden. Men jag har alltid varit rädd för att inte kunna få barn själv. Eftersom jag har 48 kusiner och min mamma elva syskon så var jag rädd – för någon måste ju bli den där som inte kan få några barn, och den personen skulle kunna bli jag. Jag hade läst att p-piller kunde förstöra chanserna att bli gravid även senare i livet och därför slutade jag med dem. Nu vet jag dock bättre. Både Jonna och Marcus var jätteglada över bebisbeskedet och ringde till de blivande morföräldrarna för att berätta den glada nyheten. – Det var en jättehärlig känsla, det var stort och det var mina föräldrars första barnbarn så de var väldigt glada också. Det är fortfarande ett härligt minne även om det blev så fel. Jonna jobbade som allt-i-allo på Kultur-kammaren i Norrköping och var inställd på att arbeta fram till förlossningen. Magen blev stor tidigt och hon mådde bra fram till vecka 20, då hon plötsligt fick sammandragningar. – Jag fick tid hos min barnmorska, för jag var orolig även om det är ganska normalt med sammandragningar. Hon sa att om det är 23–24 sammandragningar om dagen kan det finnas anledning till oro. Jag räknade hela tiden och kom som mest upp i sjutton men det är ju fortfarande ganska mycket. Det gick ett par dagar och Jonnas sammandragningar fortsatte. Eftersom hon hade blivit opererad för cellförändringar tidigare blev hon kollad igen, men allt såg bra ut och barnmorskan föreslog att man skulle ta en urin­odling vid nästa besök om ett par veckor. – Jag skulle åka till Finland och fira mors dag med min mamma och mormor ett par dagar senare. Barnmorskan och läkaren jag också träffade sa att det var okej att jag flög, eftersom jag skulle ta det lugnt och det var ingen stressig resa. – Vi åkte på torsdagen. På söndag kväll så kändes det plötsligt som om jag hade kissat på mig, fast ändå inte. Det kändes väldigt konstigt, jag blev rädd och ringde sjukhuset. De trodde att vattnet hade gått och sa att jag måste komma in direkt. Jag blev alldeles chockad och började tjuta, jag förstod ingenting. På sjukhuset i Finland kunde man konstatera det man hade misstänkt – att det var vattnet som hade gått, men att Jonnas livmoderhals fortfarande var stängd, att barnet mådde bra och hjärtljuden lät som de skulle. Det visade sig att Jonna hade fått en urinvägsinfektion som hade spridit sig till fosterhinnan och att det i sin tur utlöst att vattnet gick. Jonna blev beordrad sängläge och fick penicillin. – Jag har fortfarande svårt för barnmorskan som sa att vi skulle ta urinodlingen två veckor senare. Det är inte säkert att det hade hjälpt att ta den direkt, men kanske. Läkarna i Finland sa också efteråt att de skulle ha avrått från att flyga med en infektion i kroppen. I två veckors tid låg Jonna på sjukhuset i Finland och fick bland annat kortisonsprutor för att stärka barnets lungor. Jonna låg blixtstilla och vågade knappt andas i rädsla för att mer vatten skulle sippra ur henne. Det lilla vatten som fanns kvar hjälpte till att hålla barnet i magen vid liv, och förhindrade att förlossningen kom igång. – Jag visste att det inte var hopplöst. De berättade om en kvinna som legat som jag i tio veckor utan nästan något vatten, och fött ett friskt barn. Jag var hoppfull även om jag var extremt rädd och orolig hela tiden. Så efter två veckor fick jag ett jättehugg i magen, verkliga jättesmärtor. Det visade sig att bebisen hade sparkat ut sin fot eftersom hinnorna var sönder och det inte fanns något vatten och livmoderhalsen till sist hade öppnat sig. Det som inte fick hända hade hänt. Förloss­ningen var igång. – De körde mig till förlossningssalen och jag bara skrek ”nej nej nej!”. Det värsta scenariot var ett faktum. Samtidigt försökte jag hålla fast vid ett pyttelitet hopp om att det kanske kunde gå ändå, och läkaren hade försökt stoppa in bebisens fot igen. – Jag ville att de skulle försöka stoppa förlossningsförloppet men läkarna vägrade. Eftersom jag hade en infektion var det här kroppens sätt att försöka rädda mig genom att stöta ut barnet. De var rädda att det kunde bli farligt för mig annars, och jag kunde inte göra kejsarsnitt eftersom livmodern var infekterad. Jonnas bebis var nu i vecka 24 och utsikterna att rädda honom var små, om än inte helt omöjliga. – Det kändes otroligt jobbigt – jag ville rädda mitt barn till varje pris. Men de lät mig inte välja utan tog beslutet att han måste födas där och då, och att det skulle göras naturligt. Eftersom han var så liten och hade legat i lite vatten sa de att han antagligen skulle leva tills han föddes men sedan dö. Just det där hade jag så svårt med, och har fortfarande – ”jag föder honom till att dö. Det jag gör är att döda mitt barn genom att föda fram honom”. – Bebisens hjärtljud och allting var bra fram till födseln, eftersom han i alla fall levde. Jag hoppades på sätt och vis att han skulle ha dött innan så att det inte var jag som gjorde det. – Man kan inte döpa ett barn som är dött, så det var väl därför de frågade om de skulle använda de få sekunderna till det. Jag hade haft en präst hos mig tidigare eftersom jag sökte tröst i min gudstro. Men jag sa att de inte skulle slösa någon tid på det utan göra allt de kunde för att rädda mitt barn. Trots att Dante, som Jonnas och Marcus son namngavs, var liten så blev det en tuff förlossning på drygt tolv timmar. – På sätt och vis blir det svårare med en liten bebis, eftersom de inte hjälper till på samma sätt. Dante låg med fötterna neråt i sätesläge vilket också försvårade. Jag fick epidural men det var inte smärtan som var jobbigast utan den psykiska biten. Jonna var dessutom mycket förlossningsrädd och hade bett om att få träffa en Aurorabarnmorska i början av graviditeten, men blivit nekad eftersom barnmorskan tyckte att det var för tidigt. – Hon sa att det där kan vi ta sedan, det finns gott om tid. I stället skulle vi prata amning och jag bara ”men jag är ju rädd nu…” och så hamnade jag i den här situationen. Att jag skulle föda i vecka 24, fullständigt livrädd. Lille Dante levde när han kom ut och sjukhuspersonalen rusade iväg med honom. I Jonna tändes ett litet, litet hopp om att han kanske ändå kunde klara sig. När barnmors­kan kom in med Dante i famnen och med ett leende så växte hoppet. – Jag visste ju men hoppades ändå någonstans… Men Dante andades inte längre. Vår son var död. Det var ändå fint, vi fick vara kvar med honom och han låg i en säng för nyfödda. Han var jättefin och helt perfekt trots att han var så liten, han liknade Marcus. – Jag tittade på honom och han låg så invirad så jag vågade inte titta ordentligt på hans fötter. Jag blev besatt av den tanken sedan, att jag inte hade gjort det, och det blev en jättejobbig grej det där med Dantes fötter. Det var också jobbigt att se Marcus, mannen ska vara stark och det brast för honom. Han satt mitt i det här finska sjukhuset utan att förstå vad någon sa med sitt döda barn i famnen och bara grät. När vi sagt hej då till Dante fick vi varsin sömntablett. Klockan var tjugo över fyra på natten och det som skulle varit en mysig helg med mamma och mormor i Finland hade slutat med katastrof. Jonna fick ligga kvar i en vecka på sjukhuset för att läkarna skulle se att infektionen gick ner. Dante obducerades direkt efteråt, och låg sedan i en liten låda i ett kylskåp i receptionen på samma avdelning som Jonna. – Det satt en rosa ros påtejpad på lådan och det var jättefint men samtidigt väldigt kons­tigt. Det var skönt för mig att veta var han var, men ändå en så absurd situation. En sköterska hjälpte mig att ta reda på hur man fraktar hem ett lik. Min mamma och moster skulle köra hem med honom i bil i en kylväska och jag fick flyga på grund av mitt tillstånd. Det kändes jobbigt att lämna honom. Nyligen hittade Jonna en anteckningsbok från dagarna efteråt i Finland. – Det var en sådan här att-göra-lista och det stod: ”Måste kolla hur kallt det måste vara i kylväskan till Dante”, ”Köpa kylklabbar” och sådana saker. Jag kan inte förstå att jag var tvungen att tänka på sådana saker när jag precis hade blivit mamma, gått igenom en förlossning och Dante hade dött. Jag minns att jag tänkte att det här låter som en dålig finsk film. Dante kremerades och begravdes i minneslunden i Norrköping. Jonnas och Marcus närmaste familj närvarade och hon minns det som en svår men fin stund. – Jag trodde inte att det fanns så små kistor, men begravningsbyrån var bra och hjälpte oss med att ordna allt. Vi tog bilder på Dante på sjukhuset som vi tittade mycket på. Jag är glad för det och i efterhand är det värt mycket. Ganska direkt åkte Jonna och Marcus till Venedig ett par veckor för att komma bort. – Det var jättesvårt i början, jag kände sådan skam första tiden när jag kom hem. Jag hade åkt till Finland med stor mage och så kommer jag hem utan mage och utan barnvagn. Jag ville inte gå på stan, jag skämdes. Det var så fel allting. – Jag kände att jag hade misslyckats och man märkte snabbt att folk tyckte det var jobbigt att prata om det. Det var därför vi valde att vara så öppna, för att få bort skammen. Efteråt fick vi brev från kvinnor som var över 70 år och berättade om barn som hade tagits ifrån dem vid födseln och som de aldrig fått sörja, hur de aldrig kommit över det och att vår historia hjälpt dem. Jonna och Marcus förlorade Dante i maj och redan i augusti var Jonna gravid igen. Inte heller den här gången var det planerat. – Det var så snabbt inpå, jag brukar kalla det för det första ”ickeförsöket”. Jag var övertygad om att det var en hormonproducerande tumör först när gravidtestet visade ett svagt plus, något jag läst på nätet. Barnmorskan skrattade åt mig men jag var som ett öppet sår och kände att allt är möjligt. På sätt och vis var Jonna långt ifrån redo från en ny graviditet, men hon tror att om hon hade väntat hade hon aldrig blivit det. – Jag var glad, men samtidigt kunde jag inte glädjas fullt ut. Dante skulle ha fötts i september och jag räknade fortfarande veckorna med honom. Först efter hans beräknade förlossning kunde jag njuta av graviditeten. Det var den 21 september och jag var i minneslunden. Jag berättade för honom att han skulle bli storebror. Det kändes skönt. Då var allting bra i några veckor. Jonna höll sin graviditet hemlig denna gång. Bara de närmaste visste. – Jag ville vänta till det stora ultraljudet i vecka 18. Jag vågade inte ta risken. Men jag ångrade det sedan. Återigen mådde Jonna bra, även om rädslan för att vattnet skulle gå igen fanns där hela tiden. Hon fick lämna infektionsprover varje vecka, allt såg ut som det skulle. Men plötsligt, i vecka 16, fick hon en sammandragning som gjorde ont. På sjukhuset visade det sig att livmoderhalsen hade öppnat sig lite så att fosterhinnan hade åkt ut. För att motverka skeendet fick Jonna lägga sig i sängläge – tanken var att hon skulle opereras och att man skulle sätta ett band runt livmoderhalsen för att hindra att den öppnade sig mer. Jonna var tvungen att vänta på operationen i ett dygn. – Jag sov ingenting den natten. Jag låg med fötterna högt i sängen och var helt stel. När klockan var sju på morgonen och det var en timme kvar till operation så kände jag hur vattnet började att rinna mellan mina ben. Det var fruktansvärt. Jag var i vecka 17 och det fanns ingenting man kunde göra. Återigen var det en fullt frisk liten bebis, en flicka den här gången, som Jonna måste föda fram till sin död. – De sa att bebisen var död först men sedan såg vi att hjärtljuden var bra och slog som de skulle. Det var skitjobbigt, nästan en ännu värre förlossning den här gången. Jag förlorade jättemycket blod och var på toaletten och svimmade. Det var mycket tufft. Någonstans så kände jag att det var mitt fel. Det var min kropp som fick en infektion och min livmoderhals som öppnat sig. Jag tänkte ”jävla kropp, varför kan du inte sköta dig?”. För mina barn var friska och helt perfekta. Sårbar, svag och chockad fick Jonna stanna kvar dagen efter. En läkare erbjöd henne att få ett band inopererat på livmoderhalsen i förebyggande syfte för framtiden, något som gav både Jonna och Marcus en smula hopp. Deras dotter, så liten att hon fick plats i Jonnas händer, fick heta Liten och hon fick en ännu mindre kista än sin storebror. I en stillsam ceremoni kremerades hon och spreds för vinden i samma minneslund som Dante. – Hon var också så fin. Så liten, fast allt fanns där. Så tydliga och fina drag. Vi stöttade varandra fast sörjde på olika sätt. Jag ältade mycket. Inte med Marcus men på olika forum på nätet med kvinnor som varit med om liknande saker. Och jag gick till en kurator. Marcus ältade på sitt sätt i sitt skrivande. Vi gav varandra utrymme. Längtan efter barn blev inte mindre efter de två förlusterna, tvärtom så blev den om möjligt ännu starkare och Jonna och Marcus ville försöka igen. Bandet på livmoderhalsen opererades in i januari och efter ett par månader kunde de börja försöka igen. Men ingenting hände. – Jag tänkte till slut att det kanske inte skulle bli några barn för oss. Det var en riktig mardrömstanke, min känsla var att jag dör hellre än att inte få några barn. Jag kände en omänsklig längtan och någonstans den här revanschgrejen med min kropp, att få gå en graviditet fullt ut. Efter ett år kontaktade de en läkare och gjorde en utredning, men man kunde inte hitta några fel på varken Jonna eller Marcus. Paret inledde en ivf-behandling. – Det var en jobbig process som tärde på relationen. Det enda man har i huvudet är ägglossning och tempar hit och dit. Man ska hålla på med nässpray var åttonde timme i ett par veckor och sedan ska man ge sig själv sprutor i några till. Jonna fick för mycket äggproduktion och hade 30 äggblåsor som hängde som vindruvsklasar på äggstockarna. – Jag fick inte hoppa eller röra mig för snabbt, för då kunde äggstockarna sno sig och äggen gå förlorade. Så ringde de från sjukhuset en fredag och sa att på söndag måste äggen plockas ut, annars förstörs de. Jag hade blivit lovad att sövas men sjukhuset hade ingen narkospersonal, visade det sig. – Jag började storgråta. Efter Dante och Liten hade jag ett sådant trauma och kunde inte gå till gynekologen utan att börja skaka över allt som hade med underlivet att göra. Jag fick till och med sövas för cellprov. Men de sa att det inte fanns något alternativ om jag inte ville vänta till efter sommaren och göra om hela processen. Det kändes helt otänkbart. Jonna fick stora mängder morfin och lugnande för att klara av ingreppet och trots att hon hade en enorm ångest så lyckades hon genomföra det. Den tredje juni, på Jonnas födelsedag, blev sedan ett av de befruktade äggen återfört in i livmodern. Jonna och Marcus såg förloppet via ultraljud. Det är bara 30 procent som lyckas på första försökte men två veckor senare visade testet ett fett plus: Jonna var gravid. – Den här gången berättade vi direkt för jobbkompisar och vänner och alla bloggläsare att jag var gravid. Det blev ännu jobbigare med Liten när ingen visste och man sörjde och mådde dåligt. Jonnas tredje graviditet präglades av oro för att något återigen skulle gå fel. I vecka 14 bestämdes det att Jonna skulle vara sängliggande fram till kejsarsnittet i vecka 37 för att inte riskera att något gick fel. – Jag kommer ihåg att första dagen var värst, 14 veckor och jag kände bara ”herregud vad långt det är kvar”. Jag fick gå på toa och duscha men annars var jag tvungen vara sängliggande dygnet runt. Mot slutet av graviditeten, när det kändes tryggare, fick jag rulla ut i rullstol ett par gånger. Jag anpassade mig eftersom det inte fanns något val och vi längtade så efter vårt barn. – Tv-tidningen blev min bästa kompis och jag planerade hela tiden in vad jag skulle se. Det blev ett sätt att leva. Men man har alldeles för mycket tid att tänka. Det var min största fiende. Jag var livrädd för att jag skulle få sammandragningar. Så fort jag fick det började jag hyperventilera och det hände några gånger när Marcus var bortrest på jobb. Efter det var det alltid någon kompis eller mamma som sov över om han var borta. Minsta känning och det blev som en snöbollseffekt i min hjärna. Milo Santino Totti Birro föddes i vecka 37 (plus fyra dagar) med kejsarsnitt. – Det var fantastiskt, så kontrollerat och planerat och det var vad vi behövde. Jag hade aldrig pallat en vaginal förlossning känslomässigt. Även om jag hade önskat det som en revansch för min kropp, säger Jonna. – När Dante kom ut och levde var han tyst, men Milo började gråta ganska omgående. Det var en sådan lycka. Vi började också gråta. Alla grät. Det var nästan overkligt. Jag vågade aldrig tänka så långt att jag skulle få en levande bebis. Jag kunde inte se framåt. Därför blev det ett slags barnchock när Milo föddes. – Vi hade inte vågat köpa några grejer, det gick inte att ta till sig och det var väldigt omtumlande. Så även om lyckan var total så var jag ganska ledsen. Det satte igång mycket. Första tiden var tuff och underbar samtidigt. Milo hade kolik och sov nästan ingenting alls de första tre månaderna. – Jag kände en press, jag minns att jag tyckte att det var skitjobbigt men att jag inte vågade gnälla, att jag inte fick tycka det. Han ville inte åka vagn utan bara bli buren. Det var svårt med snittet och jag hade inga muskler efter att ha legat stilla så länge. Att de skulle bli gravida igen efter tio månader var ingenting varken Jonna eller Marcus hade kunnat drömma om. De var ju det oförklarligt barnlösa paret med befruktade embryon i frysen till senare. Men i december 2009 blev det ändå så. – Vi hade gått i parterapi, för efter allt jobbigt vi hade gått igenom var det svårt att försöka landa i den där lyckan när allt skulle vara bra. Terapeuten tyckte att vi skulle börja göra saker ihop och ja, då gjorde vi väl det så vi skyllde på henne sedan, haha... Vi funderade över hur vi skulle planera – vad händer om jag måste vara sängliggande igen, nu med ett litet barn? Så vi la upp en plan med en läkare. – Eftersom det hade gått så bra med Milo behövde jag inte lägga mig ner i samma utsträckning när jag väntade Mimmi. Jag fick ta det lugnt och inte stressa, inte jobba, bara ta korta promenader. Jag fick vara kreativ i lekar med Milo. Ligga på golvet och kasta iväg en boll som han hämtade och så. Den tionde augusti 2010 föddes Mimmi – Dantes, Litens och Milos lillasyster – med ett planerat snitt. – Jag har inte känt någon tvåbarnschock än för Mimmi är lugn och tycker om att sova. Däremot har jag problem med ryggen och bäckenet och kämpar med det. Jag har haft fyra graviditeter under fem år och hälften har slutat illa. Det tär både fysiskt och psykiskt. Men ändå hjälper tiden till och det är underbart att ha två barn som Mimmi och Milo – en pojke och flicka, precis som de barn vi förlorade. – Jag vill inte tänka på att de kom tillbaka för det blir så fel, men när Dante dog så sa Marcus mamma att han skulle komma tillbaka för att han inte var redo. Det var så fint sagt, det var något tröstande i det. Jonna har hittat ett sätt att förhålla sig till sorgen och sina två förlorade barn. – Det är ingen idé att gråta, jag tänker att allt som är bra från och med nu är de inblandade i. Om jag skrattar åt något på så tänker jag på dem. Milo och Mimmi är en ständig källa till lycka, även när de inte sover (fniss), men då är ju Dante och Liten också med. – Men sedan är maj alltid en tung månad. I år är det fem år sedan Dante föddes och dog. Då brukar jag komma på att ”just det, det är maj nu”. Jag kommer in i tankar och spelar upp det som hände. Hur det kändes, hur han föddes till döden. Jag kommer aldrig över det. Men just det har jag valt att inte tänka på dagligen, jag väljer att tänka på glädjen. Jonna om... Att bo i Rom: ”Det var jobbigare innan vi åkte, nu är det väldigt lite jag saknar hemifrån. Katterna såklart och några vänner, familjen. Men inte soffan så som jag trodde. Rom är så vackert och det finns hela tiden något nytt att se och göra. Att vara här med två små barn är så mycket smidigare än jag trodde. Italienarna älskar barn så de är välkomna mest överallt.” Att gifta sig: ”Gifter gör vi oss kanske och gärna i Italien någon gång längre fram i höst eller så. Jag fick ju ett efterlängtat nyktert och vackert frieri på julafton!” Om sin gudstro: ”Jag tror. På något. Tro är just att tro, inte att veta. Jag tror inte nödvändigtvis på en skäggig gubbe bland molnen, utan mer på något gott, tryggt, hjälpande och tröstande, det kan kallas gud, universum eller vad man vill. Jag tror på att älska din nästa som dig själv, fast då får man också se till att göra just det – älska sig själv först.”